Sotis, vår älskade vän vad du är saknad. Ett enormt tomrum har du lämnat i våra hjärtan. Jag tittar efter dig där du brukar ligga och sova men du är inte där. Ångest. Men vi får tänka att detta var bäst för dig att nu få komma till ro. Såklart tänkte vi alla att nej det kan inte stämma, inte än. Men blodproverna visade på annat. Det känns nästan overkligt, och jag har lite svårt att förstå att du fattas oss.

Som jag skrev tidigare så var det dags att ta Sotis till veterinären. Vi misstänkte att det eventuellt kunde vara njurarna som spöka. Han drack väldigt mycket, gick ofta på lådan och var väldigt orolig på nätterna och jamade efter oss. Till en början bara ibland, och den senaste tiden varje natt. Dessutom har vi ju förstått att han hade sämre syn och hörsel, inte var lika smidig och så vidare. Men han var 17 år våra kära gammelkatt så det är inget konstigt alls.

Hos veterinären

Förra måndagen fick vi då tyvärr veta att njurarna var väldigt dåliga. Med ett så högt njurvärde, så var veterinären förvånad över att Sotis fortfarande åt, och inte kräktes. Han hade ju kräkts vid några tillfällen mindes vi då, men det gick över så vi tänkte att han kanske hade fått i sig för mycket mat. För god aptit det hade han alltid haft. Veterinären sa att han var lite kotig över ryggen och svaga muskler i bakbenen. Vid undersökningen var han öm över njurarna. Och han var obekväm med att hon undersökte längre bak på ryggen.

Veterinären såg lite grumlighet i ögonen och vi har ju förstått att han inte hade den bästa synen, ej heller så bra hörsel. Hon fick ut lite vax från öronen, men det visade inte på skabb. Förvirring på nätterna och jamande i mörkret tolkade hon som lite demens. Men i och med att blodproverna alltså visade väldigt högt njurvärde, så tyckte hon det var bäst att låta han få ro. Det var inte någon idé att börja med specialmat heller, vilket jag såklart hoppades på.

Men med tanke på hans goda aptit och slutsatsen att detta kommit smygande över tid så fick han ändå följa med oss hem ett par dagar. Men vi behövde även boka tid för avlivning. Och vi skulle höra av oss tidigare om något skulle inträffa som kräkningar eller om han slutar äta.

Njursjukdom är oerhört plågsamt när man når över en viss gräns. Det kändes väldigt obehagligt allting, svårt att ta in. Tårarna rann på väg hem.

Sista dagarna med dig

Det var tunga dagar på slutet som vi ville skulle bli så bra som möjligt. Mycket gos och vård. Sotis gillade att bli borstad och masserad. Han fick såklart också äta mycket gott som han gillar. Äggula, blötmat, m.m. Fick även smaka lite vispgrädde eftersom vi hade ätit pannkakor. Jag upplevde att han inte kissade lika ofta på slutet, men han drack mycket och åt endast favoritmat.

Vi tog alla ledigt den fredagen. Vi var med dig in i det längsta och lite till. Veterinären hade gjort iordning ett rum för bara oss. Tända ljus. Det här var bland det svåraste vi har varit med om. Vi grät och grät och jag glömmer aldrig din blick när du tittade på mig, innan du fick lite lugnande. Vi höll dig, klappade, masserade och pratade med dig. Sen fick du lugnt och stilla komma till ro. Min fina lilla vän. Jag höll din tass länge länge och det var så svårt att resa sig och lämna dig. Tack för alla fina år med dig, 17 år och fem månader. Ditt minne lever kvar i oss! Vi ses vid minneslunden.