Sov till 11.00. Jag hade fått ett uppdrag av mannen, att tvätta bilen eftersom den skulle lämnas in idag då det är nåt konstigt som låter från den. Så jag for iväg till tvättomaten, sakta men säkert. Kände mig inte så där superkoncentrerad, tankarna for lätt iväg på en massa massa annat. Jag ska nog bara köra om jag verkligen behöver. På macken köpte jag avfettningsspray och en ”Renast”. Det var två bilar före mig så jag tog det tradarlugnt! Solen sken, fin musik på radion, ner med vindrutan och bara andas och känna stressen rinna av mig (i kön till tvättomaten alltså). Efter en stund förbereder jag lilla pärlan och sprutar ner den med avfettningen så smutsen ska lossna bättre, som mannen lärt mig.

Min tur! Kör in i tvättomaten, stannar och går ur. Knappar in koden och springer in i bilen igen. Sådärja nu kan jag vila ögonen lite. Men som alltid är det lite creepy att vara inne i en sån där tvättomat, särskilt om man har lite lite cellskräck. Det börjar spolas med diverse grejer och sen bara stannar den, maskinen bara stannar! Längst bak som tur är, för hade den stannat precis vid dörren så jag absolut inte kommer ut då hade jag skitit på mig. Inte för att jag ville gå ut heller för den delen. Kändes som tiden stod stilla…vad nu liksom?…äh, den startar snart…inte?…nähä. Rotar fram kvittot och RINGER in till macken.

-ja hej jag heter Lisa och jag sitter i er tvättomat, den har stannat!

Amäh! Hur ofta händer detta liksom? WHY ME? Så typiskt mig. Jaja, de kom och startade om maskinen men tror ni jag kunde blunda och slappna av sen. Nä jag hade råkoll på lilla minsta snurr och spolning från den där mackapären efter det. Jag tror faktiskt jag duckade lite en gång. Jag tror alltid att maskinen ska få nåt fel och gå rakt igenom vindrutan…särskilt om den redan visat sig vara liiiite ur funktion.