Hoppas ni hade en fin nationaldag igår.

Först jobbade jag ett par timmar. Kom hem och solade en stund. Vi grillade gott med ett glas vin. Emma bakade sin första citronpaj, vilket inte var så lätt. Det var många olika moment att tänka på, citronkrämen blev för lös och marängen likaså även fast vi gjorde ”testet” konstigt nog. Den flöt ut. Men den blev ganska god pajen, väldigt syrlig förstås.

Vardagslivet, har absolut inte haft tiden och orken att blogga då vardagslivet och resandet tagit över. Vi har ju varit i Stockholm och hälsat på släkt och vänner helgen som var, full rulle men roligt. Blir lite trött i huvudet och kan inte samla tankarna riktigt, så det får väl bli vad det blir med detta inlägg. Tillbaka till vardagslivet alltså.

Idag jobbade jag hemifrån och det gick bra. Perfekt idag eftersom jag även var iväg till tandläkaren med dottern. Gick dock inte så bra, sprutan var boven, så vi fick boka en ny tid.

För ett litet tag sedan kom jag även hem från föräldramöte och brännboll med 8:orna. Blåsigt som bara den, tur att vi sprang oss varma då. Där var jag ju i vanlig ordning tvungen att göra bort mig lite. Hade precis slagit iväg en boll och stod redo vid konan i väntan på näste slagman. Bollen for iväg och jag började springa, tyckte under tiden att det såg ut som att sonen stod och psykade mig bortanför nästa kona, så jag sprang förbi konan och mot sonen för jag tänkte skoja lite med honom (typ tackla honom eller nåt). Men när jag kom närmare så var det ju inte han!! Fattade ingenting, det var ju så likt, alltså känner man sig gammal någon gång i livet så är det väl vid ett sådant tillfälle, eller ett par glasögon på näsan dygnet runt kanske vore något. Tittade bort och såg sonen titta snopet på mig och frågade vad jag höll på med. Dör sakta just nu…

Så här kan vardagslivet alltså se ut hos oss. Som ni vet så har jag ju fastnat i Greys Anatomy och är än så länge bara på säsong 2. Och nu börjar det bli sent, så jag får nog berätta mer om helgen i Stockholm nästa gång, och istället krypa ner med datorn i sängen och hänga med AT-läkarna som tävlar om vem som ska få hålla i skalpellen först.

Igår hjälpte vi en andmamma få ner sina tolv ungar ner till ån vid vårt sjukhus.  Det här har hänt förut. På vår altan hittar vi andmamman i full färd med att locka ner sina ungar till nästa våning. Vi jobbar på tredje våningen och tyckte nog att hon behövde lite hjälp.

Handskar på och fram med en kartong som vi lyfter ner de tolv rädda ungarna i. Mamman är rädd om sina små förstås och följer oss hack i häl, och flyger, när vi tar utomhustrapporna ner.

Väl nere hoppar mamman ner i ån,  och till slut de omtumlade ungarna med. Superglada står de på rad i väntan på att första ska våga ta klivet över kanten till sin mamma.

Tolv söta små dunbollar räddade vi från att slå halvt ihjäl sig om de istället hoppat flertalet meter ner på bar mark.

Idag var det första gången jag jobbade hemifrån. Taggad vaknade jag 6.45, gjorde en kopp te och flexade in kl 7.00.
Skrev en stund och fick besök av Sotis som gärna ville lägga sig över tangentbordet,  så jag släppte ut han.

Vid lunch kom Tusse och tittade nyfiket in genom köksfönstret,  och ville gärna smaka lite efter att jag släppte in han.

Så hur gick det att jobba då. Fantastiskt bra! Jag lånade sonens skrivbordsstol, kudde i svanken och en barnpall under fötterna. Där satt jag tills det var dags att sträcka på kroppen lite. Det fungerar inte att bara sitta ner hela tiden,  då blir jag tokig. Samma på jobbet,  man måste resa sig då och då för hjärta och kärls skull.

Men jag kan säga att det är intensivt och jag fick en hel del gjort. Det gick så bra så att det här vill jag verkligen fortsätta med, en gång i veckan, lätt.