…läser…

Hamnade i en läsperiod i alla fall. Har läst ut ”Karriär och köksbestyr”, fastnade i den direkt och den var väl bra…kanske lite tjatig på vissa ställen men annars så. Har nu börjat läsa ”Hantera din stress” med KBT. En bok skriven av Giorgio Grossi. Verkar väldigt bra! Väntar fortfarande på att boken jag beställt från biblioteket ska komma ”Duktighetsfällan”.

Så jag läser, tar promenader, fotograferar och jobbar 50%. Ja lite hushållsarbete klämmer jag faktiskt in också, men en sak i taget som sagt.

50%

Imorgon börjar jag jobba igen efter två veckors sjukskrivning. Doktorn tyckte det var bäst att börja med två veckors 50% arbete. När hon frågade hur jag mådde så log jag och sa -jo jag mår bra. Och just då kändes det bra, men det går ju upp och ner. Jag tyckte jag kunde börja på minst 75% i alla fall, men det tyckte inte hon och det är väl klokt av henne. Så jag börjar med 50% och känner jag att det går bra så kan jag andra veckan gå upp om jag vill det.

Under denna period har jag ju fått granska mig själv en hel del, ja när min hjärna har tillåtit mig förstås. Oftast tänker jag på vad jag ska göra härnäst, vill göra och måste göra…fast jag egentligen ska ta det lugnt och inte tänka så. Men i alla fall så har jag väl inte kommit fram till så mycket mer än att jag fortfarande undrar varför jag beter mig som jag gör.

De första dagarna var jobbiga. Kände mig uttömd, tung och lite vimmelkantig. Allt var jobbigt och jag sov mycket och bläddrade i tidningar. Tog promenader och fötterna kändes som blyklumpar och det gick sakta. Var även mycket dålig i magen och kunde på natten inte somna direkt. Mornarna bestod av att hjälpa barnen iväg till fritids, de gick själva duktiga dem, och därefter lade jag mig igen…dock efter lite funderingar på om jag skulle det eller inte, snurrade runt några varv och sov alltid till 11.00!

Andra veckan var det lättare att ta promenader. Jag hade ofta med mig kameran för det gör att jag bara tänker på vad jag ska fota och inget annat. Lite svårare att tänka på mig själv och att ta en sak i taget. Men jag har fått hjälp hemma och av min kära pappa som kom och hälsade på, de har påmint mig för jag är liksom i en annan värld.

Längtar efter den där boken jag beställt från biblioteket. Jag har läst mycket de senaste dagarna ute i toppenvädret så den bok jag läser nu är snart slut. Nu sitter jag med ett glas rött, det porlar från akvariet och jag lyssnar på en gammal skiva jag hittade med Laura Pausini, en jättefin skiva. Imorgon är det dags…

bla bla bla

Varit på första kuratorbesöket. Gick bra, kändes bra, kommer nog bli bättre. Hon ska lära mig lite KBT – kognitiv beteendeterapi, och vi kommer att träffas flera gånger. Mycket prat blir det men skönt att få prata med någon som förstår och kan ge råd. Frågade henne om en bok jag såg på nätet som heter ”Duktighetsfällan”. Hon tyckte att jag kunde läsa den så nu har jag beställt den från vårt lilla bibliotek här i orten. Lånade en annan bok med min favoritförfattare Sophie Kinsella ”Karriär och köksbesvär”. Började läsa den igår kväll och sögs in i den direkt, den kan nog vara bra.

Nyss åkte min pappa hem. Han kom i lördags kväll och har snäll som han är hjälpt oss mycket här hemma med diverse grejer, så jag har inte behövt tänka så mycket. T.ex har han fönsterputsat hela huset och lagat vår toalett. En dag åkte vi iväg och bowlade med barnen så de får känna på påsklovet lite.

Tvättomaten

Sov till 11.00. Jag hade fått ett uppdrag av mannen, att tvätta bilen eftersom den skulle lämnas in idag då det är nåt konstigt som låter från den. Så jag for iväg till tvättomaten, sakta men säkert. Kände mig inte så där superkoncentrerad, tankarna for lätt iväg på en massa massa annat. Jag ska nog bara köra om jag verkligen behöver. På macken köpte jag avfettningsspray och en ”Renast”. Det var två bilar före mig så jag tog det tradarlugnt! Solen sken, fin musik på radion, ner med vindrutan och bara andas och känna stressen rinna av mig (i kön till tvättomaten alltså). Efter en stund förbereder jag lilla pärlan och sprutar ner den med avfettningen så smutsen ska lossna bättre, som mannen lärt mig.

Min tur! Kör in i tvättomaten, stannar och går ur. Knappar in koden och springer in i bilen igen. Sådärja nu kan jag vila ögonen lite. Men som alltid är det lite creepy att vara inne i en sån där tvättomat, särskilt om man har lite lite cellskräck. Det börjar spolas med diverse grejer och sen bara stannar den, maskinen bara stannar! Längst bak som tur är, för hade den stannat precis vid dörren så jag absolut inte kommer ut då hade jag skitit på mig. Inte för att jag ville gå ut heller för den delen. Kändes som tiden stod stilla…vad nu liksom?…äh, den startar snart…inte?…nähä. Rotar fram kvittot och RINGER in till macken.

-ja hej jag heter Lisa och jag sitter i er tvättomat, den har stannat!

Amäh! Hur ofta händer detta liksom? WHY ME? Så typiskt mig. Jaja, de kom och startade om maskinen men tror ni jag kunde blunda och slappna av sen. Nä jag hade råkoll på lilla minsta snurr och spolning från den där mackapären efter det. Jag tror faktiskt jag duckade lite en gång. Jag tror alltid att maskinen ska få nåt fel och gå rakt igenom vindrutan…särskilt om den redan visat sig vara liiiite ur funktion.

Att se signalerna

Men vad svååårt det är att bara vara…hur gör man liksom, bara sitter i soffan och glor i nån tidning som jag redan läst hundra gånger, har tyvärr ingen läsperiod heller känner jag. Stirrar på fiskarna, jovisst det har jag gjort ett par gånger idag när jag faktiskt lade mig på soffan i 10 min typ. Gick ner till kiosken, dagens promenad, och det var såå kallt ute. Inte tänkte jag på att köpa tidning då heller, nä 1 frimärke skulle jag ha och det blev det… samt en chokladboll och ett paket jäst..? Men ingen tidning tänkte jag på alls, bara massa gottgott. Den där jästen blir väl liggandes som dem brukar bli hos oss, kastade faktiskt 2 st igår, nä det var 3 t.o.m…hm.

En arbetskollega ringde idag och hon är så gullig så hon ska skicka lite filmer till mig, ååå färska filmer, tack! Vad kul det blir att gå till brevlådan helt plötsligt.

Jag har syndat idag. Ja för jag har faktiskt tvättat och hängt tvätt. Det ledde tyvärr efter ett tag till ett städryck i köket, en hörna som verkligen behövde en omgång. Inget tungt arbete i.a.f. Fysiskt har jag ju inte känt mig lika ”tung” i kroppen som de senaste dagarna. Haft nån skum värk i benen, fortfarande är magen i olag (ursäkta) men det går åt rätt håll verkar det som. Mot slutet av dagen fick jag lite tryck över bröstet kändes det som, bara yttepytte och då la jag mig på soffan en stund.

Så nu har jag lovat mig själv att imorgon…ja imorgon DÅ ska jag minsann slappa. Ja, är det blå himmel så går jag en lång promenad, kanske med kameran, och sen skulle jag kunna sitta ner och scrappa lite. Det får ju tankarna på annat håll om inte annat. Jag måste även komma ihåg att göra en sak i taget, det är lite besvärligt, men jag ska försöka.

tacodinner

Tror ni det blev ögon som pingisbollar när mamarazzi dök upp vid matbordet ikväll. Jag var ju bara tvungen att ta en bild av min perfekt upplagda måltid med taco, man kan riktigt se hur salta och goda de där oliverna är. Jag får ju faktiskt ta läkaren på allvar, ät det som du tycker om. Imorgon ska jag äta goda praliner som våra söta grannar kom med för att pigga upp mig lite. Mycket gott! Det blir bara detta lilla inlägg idag för nu ska jag som Sotis, sitta i fönstret och titta ut och lämna fläckar på fönstret…?nä puh! han gick just och lade sig…gonatt!

s.t.o.p.p

Nu är det kokta fläsket stekt, nu har jag låtit hunden springa lös eller alla hästar är inte hemma i alla fall…

I förrgår natt sa min kropp STOPP! Ja, jag bara tuppa av,…svimma helt enkelt. Det var nog det läskigaste jag varit med om. För säkert 4-5 gången gick jag upp för att dricka vatten, tog en Resorb då för jag var trött på att hela tiden vara törstig och tänkte att Resorb e ju bra. Plötsligt svartnar det för ögonen och det susar i öronen. Jag sjönk ner där jag stod i köket mot bänken och tänkte det går nog över snart…det kändes som att det lättade, reste mig för att gå mot sovrummet, hann till hallen och höll mig i dörrkarmen. Sen försvann jag bara…vaknade på golvet av att det kändes som att någon stog och dunkade mitt huvud mot golvet och jag tänkte ”SLUTA!”…då vaknade jag till och stapplade iväg till sovrummet fortfarande svårt att se och sus i öronen och kallsvettig. Fy vad rädd jag var! och ont i huvudet hade jag, fick en liten liten skär bula vid ögonbrynet och skrubbsår på knät.

Detta gjorde att jag sökte läkare och nu har jag blivit sjukskriven för lågt blodtryck som sjunker i stående, samt stressreaktion…VA? Kan det verkligen stämma, det låter inte som jag…och när läkaren sa i hela 2 veckor då brast det. jag tänkte på jobbet direkt, hur blir det med dittan och dattan, nä det går inte tänkte jag. Och när jag sa det så bara brast jag ut i gråt. Så svagt, så INTE jag! Men det kanske stämmer ändå, bara det att jag inte kan inse det, att jag faktiskt behöver stanna upp och bara tänka på mig själv ett tag. Jag kan inte fatta att jag svimmat, och jag är oerhört glad över att det var hemma och inte på jobbet, eller när jag kör bil t.ex.

Det har varit mycket ett tag nu och särskilt de sista dagarna, samtidigt kan jag inte säga nej, jag kan inte sluta vara ”duktig” och göra mitt bästa. Jag lägger ribban lite för högt, men tills nu har det varit svårt att kunna förstå det. Läkaren sa att nu ska du bara ligga på soffan, läsa och äta praliner och bara tänka på dig själv. Inte tänka på dammråttorna eller andra småsaker, inte på jobbet och inte ”de fattiga barnen i Afrika” heller. Och det är ju jättesvårt, för mig, att låta det vara. Fast när det gäller ”de fattiga barnen” så är det väl just nu då…”earth hour”.

Igår och idag har jag sovit, sovit och läst men känner mig ändå trött. Huvudvärk som kommer och går, vaknar med huvudvärk. Med stor möda har jag orkat laga mig något att äta. Jag lyckades även gå ut i detta snöväder för att få luft på en kort promenad, men att klä på mig var riktigt jobbigt, jag fick t.o.m sitta ner och pusta ett tag. Hela kroppen känns så TUNG. Känner mig rätt skum nu, känner inte igen mig själv.

Tokspel

I förra veckan fick vi en halvstressig morgon, som kan hända ibland. Det gick bra till en början fram tills jag ber barnen stänga av barnprogrammet och borsta tänderna. Då börjar snigelfarten och tjatandet om både det ena och det andra. Samtidigt (!) som jag själv ska få med mig allt så vill båda två ha min uppmärksamhet samtidigt såklart.
William undrar var sina kort är…kort? yogi-yo-kort eller? –nää, du förstår ju inte vilka jag menar! utbrister han. –ja men jag hinner inte hjälpa dig och leta nu! säger jag.
Emma vill helt plötsligt ha matsäck med sig…-men det är inte ute-dag idag Emma….jämmer o elände.
Under denna tid har jag i mina nävar/armar: handväska, matpåse, hemmanycklar. Jag rotar i min ena jacka, för jag skulle byta jacka, efter visa-kort och annat. Får tag i det och ner med det i handväskan.
(Danne är också sen och är på väg ut)
Känner mig klar och barnen tjattrar. Plötsligt är mina nycklar borta. Ut på altan för det är så stimmigt i hallen och rotar igenom min väska.
Danne säger: -du ser ut som om du ska bli tokig!?
-ja jag blir det också för nyss höll jag i nycklarna och nu är dem bara borta!
Jag känner verkligen hur min hjärna börjar lösas upp.
Jag ber barnen gå och sätta sig i bilen så jag får leta i lugn och ro.
Jag letar på golvet, häller ut allt i handväskan på köksbordet, snurrar runt lite överallt, tar mig för pannan och tänker att snart tokgrinar jag. Jag hade dem ju nyss, hur kan de bara gå upp i rök? Jag kan ju inte åka till jobbet utan hemmanycklarna, Danne hade ju redan åkt.
Till slut rör jag vid matpåsen och hör hur det skramlar där i, då har dem slinkit ner där. Ibland blir det bara för mycket :) Så här efteråt låter det nästan komiskt, men …ibland undrar jag om jag ska bli knäpp…haha