Jag har varit osynlig ett tag. Har inte haft orken eller lusten att blogga sedan farmors begravning på Gotland. Det har varit påfrestande alltihopa med lång resa, att sova borta, begravningen och att träffa så många från släkten jag inte sett på länge. Det blev som en liten släktträff samtidigt. Vi samlas och tar del av varandras liv genom åren som gått och vi inte hörts av. Till exempel kusinerna. Vissa har jag inte sett på många år, andra har jag stött på i all hast och någon fick jag träffa för första gången…ja så långt jag kan minnas i alla fall. Men det var kul att träffa alla!

Mitt i allt ska vi säga adjö till lilla farmor. Det var en riktigt fin begravning och välbehövlig som ett avslut. Bilden på rosen till farmor tog jag i kyrkbänken. Det tryckte i ögonen och när jag hörde kyrkklockorna kändes allt så påtagligt och en revy av minnen välver upp inom mig. I stort sett varje år sedan vi föddes har pappa tagit med oss till Gotland på somrarna. Ibland har vi varit där under julhelgerna också. De senaste åren har det glesats ut då jag själv har man och familj vilket gör att man får turas om att hälsa på släkt och vänner. Jag är glad att vi åkte till Gotland förra sommaren hela familjen och hälsade på henne, det känns skönt. Vi har haft så mycket roligt på ön under vår uppväxt och alltid haft farmor nära när vi varit där. Pappa hade med en gammal film, på den ser man farmor vid 60-70 års ålder hänga tvätt och strosar runt med hinken i trädgården efteråt. Jag minns hennes härliga gotländska jag, hon stickar/virkar, bakar, torkar äpplen, matar Fido (vovven). Jag minns farmor så mild och omtänksam, världens goaste. Hon blev 95 år och fick leva ett långt och friskt liv. Hon somnade in lugnt och stilla. Det känns tomt…Du fattas oss!