Ordet ”nej” är ett väldigt kraftfullt ord. Ordet skapar nyfikenhet, särskilt hos barn. Våra barn testar ordet väldigt ofta nu, just för att ordet kan ge starka reaktioner. Ett exempel:
-Plocka upp dina kläder i hallen.
-Nej.
-Vill du hänga upp dem så dem torkar.
-Nej, jag tänker INTE, det är så tråååkigt jag orkar inteeee.
-Nu plockar du upp det annars blir det inget tv-spelande!!

Liknande händelser av alla slag får man tampas med i stort sett varje dag. Många gånger gör jag det ju själv men nu är barnen så pass stora att de kan, och de behöver lära sig, plocka upp sitt själva. Det är också väldigt lätt att ”hota” med än det ena än det andra. Jag tycker inte om det men jag vet att jag gör det, det bara slinker ur mig,..vips så har de inget godis på kvällen t.ex. Man kan ju tycka att de borde lära sig att det är nog lika bra att jag plockar upp det här nu annars får jag kanske inget godis senare eller nåt…Men det är ju en del i utvecklingen förstås.

Igår kväll pratade jag med sambon…oups! jag menar med min MAN vi är ju gifta nu. Vi pratade igenom det hela lite för det har varit jobbigt ett tag. Alldeles för många och jobbiga tillfällen med trots. Vi kom överens om att prata med dem om saken, vilket vi gjorde, och sen ritade vi upp 10 rutor i hallen på våra ”whiteboards typ från Ikea”. När vi tycker att de har gjort någonting bra så får de ett kryss i rutan. När alla rutor är fulla så får dem någon kul grej eller göra någon rolig aktivitet. Som vi bestämt i förväg. Lite nanny-inspirerat antagligen men det kanske fungerar som en sporre att inte testa gränser för ofta, vi får väl se.

Hur gör ni andra med uppfostran? T.ex om det till slut går för långt och man tycker att det där var faktiskt inte så bra gjort. Ska man ta ifrån dem något? Kommer dem att sakna leksaken eller vad det nu kan vara? När ska de få tillbaka den? Ska dem få tillbaka den?
Vore kul om dem som läser här kanske har några tips eller trix?