I förra veckan fick vi en halvstressig morgon, som kan hända ibland. Det gick bra till en början fram tills jag ber barnen stänga av barnprogrammet och borsta tänderna. Då börjar snigelfarten och tjatandet om både det ena och det andra. Samtidigt (!) som jag själv ska få med mig allt så vill båda två ha min uppmärksamhet samtidigt såklart.
William undrar var sina kort är…kort? yogi-yo-kort eller? –nää, du förstår ju inte vilka jag menar! utbrister han. –ja men jag hinner inte hjälpa dig och leta nu! säger jag.
Emma vill helt plötsligt ha matsäck med sig…-men det är inte ute-dag idag Emma….jämmer o elände.
Under denna tid har jag i mina nävar/armar: handväska, matpåse, hemmanycklar. Jag rotar i min ena jacka, för jag skulle byta jacka, efter visa-kort och annat. Får tag i det och ner med det i handväskan.
(Danne är också sen och är på väg ut)
Känner mig klar och barnen tjattrar. Plötsligt är mina nycklar borta. Ut på altan för det är så stimmigt i hallen och rotar igenom min väska.
Danne säger: -du ser ut som om du ska bli tokig!?
-ja jag blir det också för nyss höll jag i nycklarna och nu är dem bara borta!
Jag känner verkligen hur min hjärna börjar lösas upp.
Jag ber barnen gå och sätta sig i bilen så jag får leta i lugn och ro.
Jag letar på golvet, häller ut allt i handväskan på köksbordet, snurrar runt lite överallt, tar mig för pannan och tänker att snart tokgrinar jag. Jag hade dem ju nyss, hur kan de bara gå upp i rök? Jag kan ju inte åka till jobbet utan hemmanycklarna, Danne hade ju redan åkt.
Till slut rör jag vid matpåsen och hör hur det skramlar där i, då har dem slinkit ner där. Ibland blir det bara för mycket :) Så här efteråt låter det nästan komiskt, men …ibland undrar jag om jag ska bli knäpp…haha