Idag på jobbet. Vi jobbar på sjukhuset tre våningar upp där vi sitter och skriver om dagarna. Fönstret är öppet och utanför hörs ett fågelljud. När vi går och tittar står en andhona där med en unge! Plopp! Så kommer en till uppifrån…en till och slutligen en fjärde stackare far ner från våningen ovan oss. De vinglar omkring en stund efter fallet och vilar en stund.

Efter en paus går honan vidare till buskarna med alla ungarna på ett led efter. Uppbröstade och stolta att ha klarat av det stora hindret. Men dem vet inte det vi vet, att de nu är på tredje våningen. Så för att slippa se sötbollarna med brutna nackar, bli uttorkade och få njursvikt, försöker vi rädda dem. Först med brödsmulor för att locka ner dem mot trapporna, vilket inte gick bra för andra fåglar kom och åt upp allt. Slutligen tar vi på oss plasthandskar, hämtar en låda och lockar in dem i den. Vid den tidpunkten är honan borta. Där står vi med en låda full av pipande andungar…

Till sist ser vi henne, hon har redan kommit ner till markplan och kvackar efter dem. Fort går vi ner, samtidigt som kvackandet blir till kvackandets kvackelikvack, och så släpper vi ut dem. Dem springer glatt till henne och sedan spatserar de ner i ån som rinner precis vid sjukhuset. Hur sött och lyckligt som helst.