Det sägs att det är vintertid. Tänk att det har helt och hållet gått förbi mig i år. I helgen som var hade barnen en varsin innebandymatch så både lördag och söndag var fullbokade. Danne åkte med William på lördagen och jag och Emma på söndagen. Mm-m, söndagen ja.

Ställde klockan, gick upp, väckte Emma, klädde på oss och packade och så for vi iväg till matchen. Vi väntade en stund på parkeringen så Emma fick i sig en smörgås, vi hade nämligen varken bröd eller mjölk hemma så det fick bli fralla och drickyoggi från macken. Vi väntade lite till i hopp om att någon från laget skulle dyka upp…och så väntade vi lite till. Nehepp, då gick vi och letade upp hallen, hade inte varit där förut nämligen. Lyckligtvis så var det en massa folk där inne, men ingen från vårt lag…skumt…Då kommer en pappa fram och visar var vi ska vara så vi hade ju kommit rätt, men sen började han mumla om vintertid och bla bla..vadå vintertid tänkte jag och småfnissade lite.

Efter en stunds väntan och envisa funeringar om vintertid var jag tvungen att ringa upp Danne och fråga vad det står för klockslag på TV:n, och mycket riktigt, vintertid var det. Så det var bara att gilla läget och Emma och jag satte oss för att kolla på matchen mellan två andra lag som skulle börja.

Hur som helst när Emmas lag spelade var det riktigt spännande, de vann inte men kämpade verkligen in i det sista. På bild ska Emma skydda målet och hon är inte rädd för att gå in i närkamper med de äldre långa motståndarna. Som tränaren sa, hon är liten men tuff.