Obs! Detta inlägg innehåller en känslig bild lite längre ner.
Efter cirka 20 mil fram och tillbaka är vi alla lite trötta nu. Särskilt emotionellt. Det var inte lätt för Emma att ta bort stygnen vill jag lova. Hon är en mycket stark tjej och hon ska ha lika många guldmedaljer som hon är gammal! Tandläkaren gav Emma bedövning och jag tror inte riktigt det blev som hon tänkt för det kändes ändå när stygnen skulle plockas en efter en verkar det som. Sprutan var ju inte populär så tandläkaren dränkte små bomullstussar med bedövningsmedlet och förskte dutta på det istället. Det gav ju inte samma effekt. Vissa stygn gick lätt bort men de flesta satt rätt djupt. Det tog en timme och 20 stygn togs bort i överkäken/gommen. Emma grät, jag grät, men vi försökte lugna oss för hennes skull. Det var riktigt tufft, efteråt kom det bara över mig. Emma såg fort rätt pigg ut, typ redan efter hon fick gå ut ur rummet, men mina tårar rann igen. Pust…
Bentransplantationen togs från höftbenet och så här fint ser det ut när de tog bort Steristrip-tejpen (som för övrigt gick mycket lättare än att ta stygn i munnen). Inga stygn att dra där inte. Det var väl såna som försvinner av sig självt eller nåt. Jag hängde inte med så bra där…jag snöt mig då.
Då det blev så emotionellt jobbigt idag så tror jag nog att både tandläkaren och vi inte kunde tänka klart förrän nu. För det blev en något knapphändig information efteråt, och jag hade egentligen många frågor. Vi har ju fått en informationslapp för länge sedan men även den är inte så vägledande precis. Men det verkar som att hon ska fortsätta ett litet tag till med mjuk kost, absolut inte bita av något, och ingen idrott. De sa heller inget om vi fick borsta tänderna ikväll, men jag tog lite lätt och mycket försiktigt.
Emma ska få en bettskena då hennes ena tand tar emot underkäken när hon biter ihop, skenan ska avbelasta åt käkbenet som nu måste läka och växa sig starkt. Den ska hon få i december. Just det, efter alla dumma stygn var borttagna fick hon välja två saker ur leksakslådan. Hon valde en penna som såg ut som en spruta, genomskinlig med nåt flytande i, samt en tatuering till William.
Åh, vad ni hade det jobbigt, du och Emma!! All smärta och alla tårar.. Hon är en hjälte, verkligen! Kram.
Tack vännen, ja det är inte klokt, jag vågar knappt tänka tillbaka för då snörper det sig i halsen. Så himla skönt att stygnen är borta nu. Vilken pina! Kram!