Mammor möter döttrar i innebandy. Vi var alla taggade och kallade oss pantertanter (hrmpf!) Sjöng nån kort ramsa om det till och med, moahahaaa! Vi var cirka 10 mammor och dubbelt så många döttrar. Dem är små men riktigt snabba ändå.

Så hur gick det för mamma mu då, njaaaooo jag kämpade faktiskt det gjorde jag med sonens klubba, i två minuter åt gången. Alla kämpade. Jag kände mig dock ganska obekväm, jag har aldrig lärt mig spela innebandy ju, svårt att få ordning på klubban och för att inte tala om få tag på bollen. Jag förstår varför barnen spelar innebandy, det var riktigt kul och bra för konditionen!

För en sekund hade jag lite flyt och fick nääästan in bollen i mål. Efter matchen blev det stafett (!) Jag är ingen människa som springer, helst. Men stafett är roligt och det handlade om mammor mot döttrar även här förstås. Låt mig påminna att vi var inte lika många som dem…Den som varvar någon från det andra laget, det laget vinner. Så vi sprang, barna sprang, vi sprang som tokar. Det blir min tur och jag ser att nu ha vi knappat in på dem så jag rusar järnet och tänker -”jag ska om den där tjejen”. Jag var så inne på att varva henne att jag glömde bort att toucha nästa mammas hand! Såå pinsamt, jag bara kuta förbi liksom…hm. Behöver jag säga att jag har oooont idag?