Två coolingar, en svart en och en handfull en. William, min rebell, när vi var på väg hem från köpcentrumet nyklippt och sina nya solbrillor på sig. Bilen, min eldsflamma…nej jag skojar bara. Långt där framme vid pilen finns en yttepytte eldsflamma. Jag undrar om det går att pilla bort den?
Bilar, bilar bilar. Nu har vi inte den lilla röda bilen kvar. Istället välkomnar vi Svarten in i familjen. Svarten är en Nissan Primera GT, svart som natten och ger sig tillkänna med sina hemskt pinsamma eldsflammor i miniatyr bilateralt sidoblinkersen. Man känner även igen den allra helst i stadstrafik de första 10 minutrarna då han knakar…(han..?), knakar, brakar, gnisslar, visslar, tjuter…you name it.
Sen så får man komma ihåg att trycka in vänstra bakdörrens låsknapp som inte vill vara med alla dem andra knapparna i låsningsskedet. Vi har vindrutetorkarna som måste ha det där sista lilla knycket för att läggas på plats.
Men det är ju det som är charmen med gamla bilar. Svarten är 97:a, är helt okej faktiskt. Jag blir full i skratt varje gång för är det inte det ena så är det, det andra när det gäller bilar som varit i farten länge. Jag ser med spänning fram emot vad Svarten har med sig i bagaget. Jag skulle ju lägga ut en bild på han…(han..?) men nu är det ju så mörkt ute och då syns han ju ändå inte…