Så kom den dagen när det var dags för sonen att ta sitt beslut.
Det började 2006, sex år gammal, och jag minns hur alla kidsen sprang i en klunga alla på en gång efter bollen. Vem tar den först?…det var på lek och det ska det vara i den åldern. Vi har med glädje skjutsat honom till träningar, gästspelande, matcher, poolspel och till sist seriespel samt distriktsmästerskap. Det har varit kul och självklart har det funnits ups and downs.
Februari 2006 - 6 år gammal på gästspel i Örebro
Så alltså efter sex år med innebandyträning så valde han att ringa tränaren och meddela att han inte tänker spela mer. Vi tycker förstås det här är jättetråkigt, jag älskar att se honom spela och växa inom sporten. Men det måste ju vara kul, och han hade börjat tröttna. Han har fått fundera länge så han har inte tagit ett förhastat beslut.
Tränaren tyckte också det var synd och välkomnar honom tillbaka naturligtvis om han skulle ångra sig. Eller om de gör om lagen som de funderar på så får han spela med de som är runt hans egen ålder. Många i det lag han nu spelat i senaste året efter att han gick upp ett snäpp till ett äldre lag, var ett par tre år äldre än han själv. Det händer mycket i den åldern, de blir snabbare, listigare och skjuter hårdare. Jag vet många gånger han kommit hem med märken på benen efter hårda bollar. Men han har kämpat på och utvecklats otroligt bra. Lyckats komma in i laget, hängt med i de tuffa krävande träningarna och haft kul!
Det känns konstigt nu att inte ha någon träning eller match att vara på. Vi har lämnat in matchkläderna och tränaren välkomnade honom tillbaka efter sitt ”uppehåll” som tränaren hellre kallade det. Vi hoppas att William antingen kommer tillbaka eller hittar en annan sport/aktivitet som fångar hans intresse. Jag tror att det är viktigt i livet att ha någonting att göra. Jag har rotat efter lite foton, och oj vilken tid det tar, det har blivit ett gäng foton genom åren. Första fotot från 2006, en liten 6-åring som var så taggad och studsade fram på plan. Nedan full fart på lagkaptenen samt en detaljbild på en medalj.
2009
2011
Det där har jag också varit med om, när vår son slutade spela fotboll. Visst saknar man det – fast att man inte ”ska”!?! <:-I
Men det viktigaste är ju att barnen trivs med sin aktivitet, och gör de inte det så får man givetvis varken tvinga eller försöka övertala dem till att fortsätta. Det finns så oändligt mycket mer man kan göra än att spela innebandy (eller fotboll…) – och kanske är det bara ett uppehåll William gör, så han till hösten faktiskt känner att han VILL börja igen.
Det löser sej!!! :-)