Örebrocupen innebandy 2013

Igår tog Örebrocupen i innebandy slut för vårt lag. Det var riktigt nära att de gick vidare och det hela avgjordes med straffar. Mycket tråkigt men det är bara att ta nya tag, och gratulera de som gått vidare till final idag.

William är ju 99:a och var med som stöd åt 00:orna och eftersom de är ett antal 99:or i laget så fick de inte spela alla matcher. Två av fyra fick han spela och han var verkligen taggad, som han sa. En match spelades fredag kväll kl 22.30, inga problem för en tonåring som annars brukar vara uppe rätt sent.

Vi åkte till ”Klubbhuset” där det såldes klubbor och andra bandytillbehör. Det blev ett par nya glasögon och en cuphood med trycket Örebrocupen och efternamnet bakpå.

Klättermaja

Ikväll åkte alla utom jag iväg på både innebandyträning och klättring. William tränar innebandy och Emma klättrar på än. Hon gillar det jättemycket. Måste köpa lite kalk till hennes händer, och ett par riktiga klätterskor skulle inte vara så dumt.

Jag är så glad att barnen tränar igen, och det viktigaste av allt är ju att de tycker det är kul och ger något.

Har ni några kids med aktiviteter?

 

Långväga

Godmorgon! Idag uppe i tid för att åka på innebandymatch och det blir ett par mil att åka den här gången. Hoppas att vädret inte blir alltför halt eller snöigt.

Förra matchen var inte långväga utan hemmamatch. Den gången förlorade laget med ett mål efter en bra ledning. William fick ny uppgift i laget mot vad han är van vid. Han fick spela center istället för höger/vänster forward. Han har spelat center förut också men är mer van vid forward. Efter de första minuterna av matchen fick han slagskott rakt mot ögat, och som tur är har laget som policy att alla skall använda glasögon. Mitt på ögat så glasögonkanten skar in i kinden lite grann. Lite senare gjorde han ett ”backhand”-mål sägs det. Jag missade det oturligt nog eftersom jag stod troget i kiosken just då. Attans också!

Idag är det i alla fall bortamatch så jag ska ha mina ögon på honom så mycket som bara går! För jag är så glad att han spelar igen.

 

Första matchen

Första matchen med nya laget förra söndagen. Det gick riktigt bra, och det som var skönt var att sonen var nöjd och tyckte det var kul. Han har längtat till nästa, och idag är det dags. Det blir även en uppgift för mamman. Stå i kiosken minsann. Jorå, jag har gjort det förr, fast inte i den här kiosken.

 

Sonen är på bild till vänster-med boll på klubba
Uppe till höger-mitt framför målvakt
Nere till höger-Längre bort till höger

Back to base

Godmorgon sleepy Sunday! Jag har inte berättat för er att sonen börjat träna innebandy igen. Det blev ju så eftersom vi, och han själv, tyckte att det vore bra att röra på sig lite. Fast det var väl mest vi som ville att han skulle börja igen och han har inte protesterat allt för mycket, utan faktiskt också tyckt själv att det är bra och att han känner sig gladare och piggare. Och eftersom han inte kom på något annat som var roligare än innebandyn så har han nu börjat i ett annat lag, till och med en annan förening. Var han ville byta förening kan jag inte direkt svara på, det var hans eget förslag när vi tog upp ämnet innebandy med honom. Kanske sticker det lite i ögonen på folk om han nu en vacker dag möter sitt gamla lag i en match,.. men vi är bara glada att han aktiverar sig. Jag tror det är guld värt för honom själv.

Idag ska han spela sin första match ihop med nya laget. Fotona nedan är dock från 2009 när han spelade i 99-00-01.

Trygg i sitt beslut

Så kom den dagen när det var dags för sonen att ta sitt beslut.

Det började 2006, sex år gammal, och jag minns hur alla kidsen sprang i en klunga alla på en gång efter bollen. Vem tar den först?…det var på lek och det ska det vara i den åldern. Vi har med glädje skjutsat honom till träningar, gästspelande, matcher, poolspel och till sist seriespel samt distriktsmästerskap. Det har varit kul och självklart har det funnits ups and downs.

Februari 2006 - 6 år gammal på gästspel i Örebro

Så alltså efter sex år med innebandyträning så valde han att ringa tränaren och meddela att han inte tänker spela mer. Vi tycker förstås det här är jättetråkigt, jag älskar att se honom spela och växa inom sporten. Men det måste ju vara kul, och han hade börjat tröttna. Han har fått fundera länge så han har inte tagit ett förhastat beslut.

Tränaren tyckte också det var synd och välkomnar honom tillbaka naturligtvis om han skulle ångra sig. Eller om de gör om lagen som de funderar på så får han spela med de som är runt hans egen ålder. Många i det lag han nu spelat i senaste året efter att han gick upp ett snäpp till ett äldre lag, var ett par tre år äldre än han själv. Det händer mycket i den åldern, de blir snabbare, listigare och skjuter hårdare. Jag vet många gånger han kommit hem med märken på benen efter hårda bollar. Men han har kämpat på och utvecklats otroligt bra. Lyckats komma in i laget, hängt med i de tuffa krävande träningarna och haft kul!

Det känns konstigt nu att inte ha någon träning eller match att vara på. Vi har lämnat in matchkläderna och tränaren välkomnade honom tillbaka efter sitt ”uppehåll” som tränaren hellre kallade det. Vi hoppas att William antingen kommer tillbaka eller hittar en annan sport/aktivitet som fångar hans intresse. Jag tror att det är viktigt i livet att ha någonting att göra. Jag har rotat efter lite foton, och oj vilken tid det tar, det har blivit ett gäng foton genom åren. Första fotot från 2006, en liten 6-åring som var så taggad och studsade fram på plan. Nedan full fart på lagkaptenen samt en detaljbild på en medalj.

 2009
 2011

Taggad men inte på topp

Men så hur gick det på matchen då? I lördags var det ju innebandymatch för William. Spännande då de först låg under med tre mål, kom ikapp, men låg sedan under igen och det slutade med 4-7. Osis…
Under andra halvlek fick inte William spela något, kan ha berott på att han blev lite seg efter resan till och från Globen kvällen innan. Taggad men inte på topp om man säger så.

Innebandy

Vinst och öm tå

Ändrade planer som sagt, istället för kiosken så blev det seket. Där får man ha hand om poängställning, utvisningar och start-stopp-knappar m.m Det är bra att vara två där så jag fick sällskap av en annan förälder som var lite mer van. Jag har bara varit där en gång tidigare. Chokladbollarna lämnade jag i kiosken, och jag har ingen aning om dem sålde slut eller inte. Men det kanske gick åt för det var en annan match direkt efteråt.

Innan matchen började så värmer laget upp i vanlig ordning. När jag går förbi så står William precis där och jag säger ”kämpa!”…för att i nästa sekund slå i tån i sargen…JÄÄvlar vad ont det gjorde, jag till och med hoppade så min sjal studsade högt (det är studs i resåren)…jag tittar bakåt mot William som himlar så där ”gudvadduepinsam”-blick…och det var pinsamt men sedan blev jag så full i skratt för jag såg Williams blick framför näthinnan gång på gång. Gick tillbaka till seket och kunde INTE sluta skratta, särskilt inte när jag såg att det till och med blödde igenom strumpan. Knäppt…jag hade ju ONT och ändå skrattar jag så tårarna rinner…skadad?

Idag i alla fall så VANN våra killar! Dem spelade rrriktigt bra och ”spelade säkert” på slutet och vann med 8-7! Jättekul! I seket de sista tre minutrarna är det hektiskt, då var det utvisning, avblås x flera och jag hade full upp att trycka start-stopp-start-stopp-start-stopp. Men nu kära vänner ska jag sträcka ut mig på soffan och se en film innan det blir för sent. Min stackars tå…dig 2 på latinskt terminologi, är baddad med alsol och värker,…jag fick ett skrattanfall till…weiiirdoooo. Gonatten!

Fotot: Kan ni tro att det blev mål direkt efter den här bilden var tagen?…se alla framför mål liksom. För att komma igenom där krävs snabba hårda bollar!

zv7qrnb