Emmas resa

Idag fick Emma följa med mig till jobbet eftersom hon skulle på LKG-konferens (läpp- käk- och gom). I vanlig ordning tar jag med mig kameran dels för att det är mitt intresse att fotografera, dels för att dokumentera Emmas resa hon gör med denna LKG-spalt. Jag har i och för sig ett litet handikapp när det gäller det här med fotografering, och det är velandet. Jag velar och velar, stålsätter mig och frågar om lov, knäpper av en bild eller två. Känner mig nöjd,..tills nästa tillfälle då jag velar lite till och backar istället…Blir tokig på mig själv när jag gör så,..vad kan hända liksom? Mer än att jag får ett ”nej, tack”, eller en förvånad frågande blick rakt i ögonen.

 

Hur som helst. Idag fick hon återigen träffa logoped, foniat och plastikkirurgen som kommit hit från Uppsala. Senast vi sågs var september 2010. Hos logopeden blir det mycket prat i vanlig ordning. Foniaten kikar i gommen samt igenom näsan till gommen med någon spaghettiformad slang med yttepyttekamera i änden. Men först lite bedövningsspray. På en skärm får vi se hur gommen sluter sig när hon pratar. Allt såg jättebra ut och talet lät även det riktigt bra. Mycket skönt!

Så när vi var klara där åkte vi ner ett par våningar för att få träffa Emmas kirurg från Uppsala. Hon pratade lite och kikade i Emmas mun, tittade på tandställningen och vi konstaterade alla att allt ser så bra ut och fungerar så bra att någon ny konferens behövdes inte förrän hon fyller 16 år! Det är så skönt att allt har gått så bra! Tänk 16 år…det händer mycket i Emmas liv fram tills dess. Men nu,..fokus på att få tänderna på plats. Nästa besök hos specialisttandläkaren blir i maj.

(Klicka för bildspel)

m4s0n501

4 thoughts on “Emmas resa

  1. Åh vad jag känner igen mig (eller Anton). Kan tänka mig att det är riktigt obehagligt att få ner kameran genom näsan. Vad skönt att hon inte behöver förrän hon är 16. Anton är färdig på LKG men han hade ju ”bara” en försvagad gom. Antons tal är klockrent nu och jag är så tacksam för dessa underbara duktiga läkare.

  2. Vad mycket hon har fått gå igenom, Emma – och vad SKÖNT att resultatet av allt obehag har blivit så här BRA!!! :-) Och känsla att få ”va´ ifred” nu ända tills hon blir 16!

Comments are closed.